<3

Läste precis ett inlägg i Isabella Löwengrips blogg (www.blondinbella.se) om ex. Det var faktiskt ganska intressant och väldigt väldigt sant. Okej, jag kanske inte ska säga något har knappt haft ett förhållande som hållit längre än 1 månad men ändå. Jag är kompis och till och med väldigt bra kompis med "alla" mina ex, vilket i och för sig är väldigt skönt. Men den tiden direkt efter att man av någon anledning gjort slut så är allt en tväling. Vem hittar någon snabbast, vem är den som först glömmer, som först går ut och träffar andra... Vem är helt enkelt den starkaste. Man måste alltid bevisa att man klarar sig, det är ingen fara. Men samtidigt hoppas man verkligen att den andra är lika ledsen som man själv är. Man ser den andra och han/hon ser ut att må jätte bra, han/hon är aldrig ensam utan umgås alltid med massa kompisar och skrattar bara och har det kul. Samtdigt mår man själv skit dåligt men man fortsätter att låtsas som ingenting bara för att bevisa att man själv har det precis lika bra.

Egentligen förstår jag inte hur man orkar hålla på som man gör. Varför struntar man inte bara i alltihopa, vad är det egentligen för mening med att låtsas vara något man inte är? Varför vill man bevisa för de andra att man inte är ledsen? Att det här inte betydde så mycket som han/hon trodde det gjorde?

Aja, själv har jag ingen aning... Men nu väntar Johnny med Moulin Rouge så jag ska gå dit och kolla på den.
Ha det underbart allihopa
Erika